Mona Huss Walin - Recensioner


Här presenteras ett urval texter och recensioner, välkommen att ta del! Recension i Corren, 26 mars 2009 Mona Huss Walin: grafik, måleri Dubergska gården, Motala. Idylliker, färglyriker, nej, nej, de epiteten täcker alls inte Mona Huss Wallins konstnärskap. Här finns djupa bottnar, vidgade gränser, rivna barrikader i bilder som omgärdar blommande äppelträd, änglatrumpet och kamelia. Den förmodat snabba etiketteringen revideras omgående i denna utställning, främst baserad på litografier men omfattande även några i dubbel bemärkelse tunga oljor med marina motiv från Lofoten och kontrasterande trädgårdsbilder. Däremellan kommer rätt fantastiskt utförda storstadsvyer från både Stockholm, där konstnären är född, och Göteborg, där hon bor. Men det som etsar sig fast i mitt minne är provokationen, utmaningen med lejon i ateljén som tar skamgrepp på konstnären, eller förlossningsakten, nästan obscen i utförandet, flankerad av tigrar och med en oberörd flicka i förgrunden: ”Det finns plats för alla”. Man blir inte färdig med dessa bilder på en gång utan tvingas tillbaka gång efter annan för att om möjligt hitta de djupare bevekelsegrunder konstnären haft för motiven. Detta gäller i högsta grad även den stora oljemålningen på fondväggen: ”Målaren”, en androgyn varelse som för sina penslar i hägnet av fruktträdsblomster. Självporträtt, eller vad? EWE OLSSON Artikel i kulturtidskriften Zenit (Klicka här) Recension i Göteborgs-Posten torsdag 1 mars 2007 Fantasifullt och imponerande på Vasa konsthall Astrid von Rosen finner en imponerande kolonisering i Mona Huss Walins utställning på Vasa konsthall. Göteborgsbergen är fulla av småbuskar. Jag känner mig lite överfallen, eller klämd, mellan deras påträngande spretighet och sådant som prydligt rinnande fågelskit på skårgårdsstenar. Mona Huss Walins oljor, litografier - 105 till antalet- och akvareller/gouacher fyller Vasa konsthall. Mycket är fantasifullt, färgfullt, lite petigt naivistiskt och lättsålt att döma av alla röda prickar. DET AR LÄTT ATT TYCKA om sådant som interiörers trivsamhet, några roliga grisar, eller en llten flicka i skoian i sällskap med tigrar. Annat skär sig, färgen på klippor, eller en ängs struktur. Min blick, vad den nu är formad av, viil väija ut och rensa bort. Utställningen hade vunnit på det, men det är som om Huss Walin inte går med på det där sorterandet. Just denna så egna vilja skapar plötsligt en ingång, som får mig att börja tänka på en del verk i Konstfeminism: ta plats-teckningar, kvinnokraftschabloner och broderi - Huss Walins penselstråk har drag av stygn. Det handlar förstås om att skapa, synas, finnas och så finns en hårdhet, man måste ta sig fram. Under mitt varv runt Vasa konsthall framträder en berättelse i berättelsen. Den börjar med ett självporträtt från 1964, med en målarskolefläckig kropp där färg, form, volym och känsla sitter där de ska och ena skinkan är försedd med en matchande tygbit. Den avporträtterade människan tar ett resolut, kaxigt, kliv ut ur bilden. HUSS WALIN ÄR FÖDD I Stockholm 1944 och är autodidakt, står det på en webbsida. Hennes CV är ett av de kortaste jag sett: "bor och arbetar i Göteborg". Handlar det om att gå sin egen.väg, om att strunta i konventioner? Från 1967 finns ett verk som heter I åttonde månaden. Det är som om Susanne Brøgger i rosa turban satt och glodde på Matisse ... vilket möte. Med dessa verk i ryggen kan man följa Huss Walin genom utställningen, försöka se hur hon ser, väljer, rör sIg. Det kryper fram kvinnor på hustak, i vatten – eller det är snarare ganska enkla tecken för kvinnor; det är placeringen, närvaron, aktionen; som är poängen, inte kroppen att omfamna, ta på. Huss Walin har metodiskt kartlagt, intagit staden eller andra miljöer där hon vistats. Det är en imponerande kolonisering, den som ritar kartan har makten, badar i vilken vik som helst - är det så hon menar, hon som tittar på mig från Självporträtt med papegoja? ASTRID VON ROSEN Text av Lisbet Ahnoff, publicerad i Mona Huss Walins bok Tjugotre litografier, 2006 Allt detta vaket sedda - stora vallmoar, ett rådjur bortom blommorna. En stor svamp, en liten stol, ett fönster, ute och inne. Den uppmärksamma vakenheten är speciell för Mona Huss Walins litografier. En berättande tydlighet och en självklarhet - som samtidigt påtalar att allt detta inte alls är självklart. Mona Huss Walin komponerar ofta sina bilder i tre skikt - här, mittemellan och där bortanför. Bilderna är världar att gå in i. I sommarhuset, växthuset eller bland blommorna på Rossö, i Berfendal och Lofoten. Att sträcka ut sig, att leka och att vila är ett tema i hennes bilder. Eller: i staden, uppifrån hustaken - Stockholms landskap av huskvarter och vattenvägar, klättrande hus i Kungssten och göteborgska vyer i Göta älvs närhet. Att berätta om staden är en särskild sak. Visst finns något idylliserande i dessa kärleksfulla skildringar, en syn på staden med rötter ungefär ett halvsekel bakåt, när staden var mer samlad, hamnen mer central, tillvaron mindre digital, människor och hundar antagligen mer synliga. Samtidigt skildras konkret en stad som vi faktiskt kan se, runtomkring oss. I bilderna flödar färger, detaljer. Här finns en rikedom och en kraft. Ibland tänker jag ändå - jamen är det inte lite väl mycket? Jo kanske, men det fungerar ju. Med hjälp av en tydlighet och nyansprecision skapas en ordning som gör myllrigheten greppbar. Och i varje bild finns ett andningsutrymme; vatten som en öppnande yta - älven eller havet. Skuggspelet i flera bilder har också en sådan luftrumsskapande funktion. Jag tror det är oerhört viktigt i bildernas fysiologi och geografi. Litografi betyder stenskrift. I sin ursprungliga form görs litografier på sten, en porös kalksten som planslipas och där bilden sedan tecknas med fet krita och tusch. En sten för varje färg i bilden. Den porösa stenen binder vatten, som i sig avvisar den feta färgen. Färgen fäster där vattnet inte är. Genom övertryck bildas ytterligare färgnyanser. Mona Huss Walin hör till dem som arbetar med stenlitografi på detta ursprungliga sätt. Hon berättar att hon arbetar med tio-tolv, kanske upp till fjorton stenar. Jag häpnar. Det är nästan ofattbart. Varje sten kan ta uppemot en vecka. Det måste finnas en glädje i själva detta sätt att göra bild. Mona jämför det med textil, att brodera. Jag hör lite då och då människor som imponeras av det myckna arbetet bakom exempelvis en del textila bilder. Men arbetsmängden har ju inte i sig ett konstnärligt värde. En trög process är sällan en fördel. Däremot kan materialens och hantverkets sinnligheter ha sina egna poänger, även konstnärligt. Denna stramhet mitt i färgflödet, dessa raffinerat nyanserade färgytor på papper är konstnärliga vinster som tillförs av det litografiska språket. Och det stämmer som hand i handske till Mona Huss Walins känsla för det dekorativa, se bara hur en marmorskivas randning förstärker ljusa skuggbildningar. Och om man inte tänkt på det förut - så snyggt det kan vara med staplade containerlådor... Lisbet Ahnoff - (Hämeenlinna- Göteborg, augusti-september 2006) Text i Kulturtidskriften Zenit 2003 inför utställningen på Galleri Majnabbe, Göteborg Sin djungel av sommarblommor målar Mona Huss Walin vid stugan på Rossö utanför Strömstad. – Det blir nästan tropiskt. Stället ligger i skydd av ett stort berg och är bördigt. Att odla är min hobby, jag blir kompis med växterna, säger hon. Egentligen är de vilda blommorna hennes favoriter. – Men de har så kort blomningstid. Jag kan förlänga säsongen genom att pyssla lite själv. Det skimrar av soljus och växtkraft i akvareller med motiv av kungsliljor ("de doftar så gott"), malva, magnolia som blommar i kapp med äppelträden, och praktfull blå vallmo med sin ludna stjälk. – Den har en märklig blå färg som stöter åt turkos. I en bild skymtar man de blåmålade trädgårdsmöblerna av trä för vila i en grönskande oas. En stor målning avbildar poetiskt det höga vita älggräset som växer på de sanka ängarna ner mot havet. Den annalkande höststämningen målar hon en oktoberdag i ett färgstarkt stilleben med rönnbär och vildnypon i en vas och egna äpplen som hon arrangerat framför köksfönstret. Glödlampan skingrar skymningsljuset som kryper på. Solrosor nedstoppade i en glasbunke framför fönstret fångar ögat i en bild i gryningsljuset med den lilla viken bakom och ett par rådjur som trotsat alliumlökarna. Idyllen kan nästan inte målas mer påtaglig. – Det är väldigt romantiskt med svanarna som glider omkring i det stilla vattnet. Men det är så! När de dyker upp vill jag få med dem, säger Mona Huss Walin med ett skratt. Det är inte bara växterna som fascinerar henne utan lika mycket livet med de små krypen runt ikring. – Det är så roligt när humlorna kommer och rullar sig i den svarta frögömman i den röda jättevallmon, som är så vacker inuti. De svarta sniglarna trampar hon inte på när hon är ute med hunden. – Det är som en ängens autostrada, pekar hon på en målning med sniglar som kryper i rader fram och tillbaka. Hon förstärker akvarellfärgen ibland med lite goauche för att få mer stuns utan att det blir täckande. – Jag är inte renlärig akvarellist. Det är skönt med akvarell, att man kan ta med akvarellväskan ut i trädgården. Olja blir tungt. Sina stora stadsbilder från Göteborg (Haga och Stora Hamnkanalen) och Stockholm (perspektivet från Katarinaberget över Slussen och hela stadssilhuetten med sex kyrktorn) gör hon i olja på duk med en lätt naivistisk penselföring. Från bostaden och ateljén i Ekebäck i Göteborg har hon en betagande utsikt över hamninloppet med vindsnurrorna och ända ut till Vinga. En källa att ösa ur för en målare. – Det är alltid fascinerande att följa, det är något nytt varje dag. Det får man lov att utnyttja, säger Mona Huss Walin. – Jag får vara ganska snabb om jag vill följa en viss stämning, som förändras av väderleken eller solens dalande. I ett sagobetonat textiltryck på sammet, I skogen, avbildar hon en ärggrön kragskivling med en mystisk kvinnofigur på hatten. Att hon tycker om att gå i skogen och plocka svamp har satt spår i flera av de nya målningarna och litografierna. JAN BERGMAN Flickan som främjar konsten Den här okonventionella flickan som cyklar in i den svenska sommaren, glatt struntande i faror och förbud, har redan glatt många människor. Mona Huss-Walin, som liknar flickan, har målat motivet i gouache och olja och därefter spritt det i en av Konstfrämjandets mest uppskattade litografier. Hon är en självlärd målerisk berättarbegåvning, som ser överraskande och vänligt humoristiska motiv vart hon vänder sig. Med sitt osofistikerade verklighetssinne har hon vunnit publiken långt innan hon funnit nåd inför kritiken. Man söker henne förgäves i konsthandböckerna, men så har hon också nyss fyllt trettio år och har tiden för sig. De byråkrater som sköter urvalet av konst till sjukhusen har heder av att de tidigt förstått att här möter de en konst som bör verka som en vitamininsprutning på patienterna. I Södersjukhusets övre hall har Mona Huss-Walin skapat en kaskad av glada södersyner från hennes forna hemstad. Badet under kallvattenspumpen i vårvintervädret är ett av flera motiv, som konstnärinnan arbetat vidare på. Nu har Mona Huss med man och barn blivit göteborgare och sökt sig nya spännande verkligheter i Lofoten och Simrishamn. I Svolvær vid Lofoten finns ett slags konstnärernas hus, ett nordiskt centrum med ateljeer och bostäder för besökande. I en litografi därifrån lär vi känna byn, fjällen skären, alltsammans sammanfattat i en rundmålning som och också rymmer cyklar, sparkstötting, barn och katt. I en lika grundlig kontrasterande litografi njuter vi av sol genom tyllgardiner i ett blommande korsvirkesbyggt Simrishamn. I djärva direkta sammanfattningar av hela miljöer och deras grundstämning är Mona Huss-Walin en värdig efterträdare till X-et. Konstfrämjandet har spelat stor roll för spridningen av den unga konsten i Sverige. Det förmedlar en nära kontakt med alla typer av människonära konst. Den kan vara experimenterande som hos Rune Jansson, Lage Lindell eller Jörgen Fogelquist, och den kan vara föreställande på ett nytt och spännande sätt som hos Berta Hansson, Thage Nordholm, Torbjörn Zetterholm eller Mona Huss Walin. Efter många år av främlingskap börjar konsten närma sig folket. Ur Sten Möllerströms bok Glad Konst, Bra Böckers förlag	"Miltärt område", litografi, 1972 61,5 x 45 cm

Här presenteras ett urval texter och recensioner, välkommen att ta del!

Recension i Corren, 26 mars 2009

Mona Huss Walin: grafik, måleri Dubergska gården, Motala.

Idylliker, färglyriker, nej, nej, de epiteten täcker alls inte Mona Huss Wallins konstnärskap. Här finns djupa bottnar, vidgade gränser, rivna barrikader i bilder som omgärdar blommande äppelträd, änglatrumpet och kamelia. Den förmodat snabba etiketteringen revideras omgående i denna utställning, främst baserad på litografier men omfattande även några i dubbel bemärkelse tunga oljor med marina motiv från Lofoten och kontrasterande trädgårdsbilder. Däremellan kommer rätt fantastiskt utförda storstadsvyer från både Stockholm, där konstnären är född, och Göteborg, där hon bor.

Men det som etsar sig fast i mitt minne är provokationen, utmaningen med lejon i ateljén som tar skamgrepp på konstnären, eller förlossningsakten, nästan obscen i utförandet, flankerad av tigrar och med en oberörd flicka i förgrunden: ”Det finns plats för alla”.

Man blir inte färdig med dessa bilder på en gång utan tvingas tillbaka gång efter annan för att om möjligt hitta de djupare bevekelsegrunder konstnären haft för motiven.

Detta gäller i högsta grad även den stora oljemålningen på fondväggen: ”Målaren”, en androgyn varelse som för sina penslar i hägnet av fruktträdsblomster. Självporträtt, eller vad?

EWE OLSSON

Artikel i kulturtidskriften Zenit (Klicka här)

Recension i Göteborgs-Posten torsdag 1 mars 2007

Fantasifullt och imponerande på Vasa konsthall

Astrid von Rosen finner en imponerande kolonisering i Mona Huss Walins utställning på Vasa konsthall.

Göteborgsbergen är fulla av småbuskar. Jag känner mig lite överfallen, eller klämd, mellan deras påträngande spretighet och sådant som prydligt rinnande fågelskit på skårgårdsstenar. Mona Huss Walins oljor, litografier - 105 till antalet- och akvareller/gouacher fyller Vasa konsthall. Mycket är fantasifullt, färgfullt, lite petigt naivistiskt och lättsålt att döma av alla röda prickar.

DET AR LÄTT ATT TYCKA om sådant som interiörers trivsamhet, några roliga grisar, eller en llten flicka i skoian i sällskap med tigrar.
Annat skär sig, färgen på klippor, eller en ängs struktur. Min blick, vad den nu är formad av, viil väija ut och rensa bort. Utställningen hade vunnit på det, men det är som om Huss Walin inte går med på det där sorterandet.
Just denna så egna vilja skapar plötsligt en ingång, som får mig att börja tänka på en del verk i Konstfeminism: ta plats-teckningar, kvinnokraftschabloner och broderi - Huss Walins penselstråk har drag av stygn. Det handlar förstås om att skapa, synas, finnas och så finns en hårdhet, man måste ta sig fram. Under mitt varv runt Vasa konsthall framträder en berättelse i berättelsen. Den börjar med ett självporträtt från 1964, med en målarskolefläckig kropp där färg, form, volym och känsla sitter där de ska och ena skinkan är försedd med en matchande tygbit. Den avporträtterade människan tar ett resolut, kaxigt, kliv ut ur bilden.

HUSS WALIN ÄR FÖDD I Stockholm 1944 och är autodidakt, står det på en webbsida. Hennes CV är ett av de kortaste jag sett: "bor och arbetar i Göteborg".
Handlar det om att gå sin egen.väg, om att strunta i konventioner? Från 1967 finns ett verk som heter I åttonde månaden.
Det är som om Susanne Brøgger i rosa turban satt och glodde på Matisse ... vilket möte. Med dessa verk i ryggen kan man följa Huss Walin genom utställningen, försöka se hur hon ser, väljer, rör sIg. Det kryper fram kvinnor på hustak, i vatten – eller det är snarare ganska enkla tecken för kvinnor; det är placeringen, närvaron, aktionen; som är poängen, inte kroppen att omfamna, ta på. Huss Walin har metodiskt kartlagt, intagit staden eller andra miljöer där hon vistats. Det är en imponerande kolonisering, den som ritar kartan har makten, badar i vilken vik som helst - är det så hon menar, hon som tittar på mig från Självporträtt med papegoja?

ASTRID VON ROSEN

Text av Lisbet Ahnoff,
publicerad i Mona Huss Walins bok Tjugotre litografier, 2006

Allt detta vaket sedda - stora vallmoar, ett rådjur bortom blommorna. En stor svamp, en liten stol, ett fönster, ute och inne.
Den uppmärksamma vakenheten är speciell för Mona Huss Walins litografier. En berättande tydlighet och en självklarhet - som samtidigt påtalar att allt detta inte alls är självklart.

Mona Huss Walin komponerar ofta sina bilder i tre skikt - här, mittemellan och där bortanför. Bilderna är världar att gå in i. I sommarhuset, växthuset eller bland blommorna på Rossö, i Berfendal och Lofoten. Att sträcka ut sig, att leka och att vila är ett tema i hennes bilder.
Eller: i staden, uppifrån hustaken - Stockholms landskap av huskvarter och vattenvägar, klättrande hus i Kungssten och göteborgska vyer i Göta älvs närhet.

Att berätta om staden är en särskild sak. Visst finns något idylliserande i dessa kärleksfulla skildringar, en syn på staden med rötter ungefär ett halvsekel bakåt, när staden var mer samlad, hamnen mer central, tillvaron mindre digital, människor och hundar antagligen mer synliga. Samtidigt skildras konkret en stad som vi faktiskt kan se, runtomkring oss.

I bilderna flödar färger, detaljer. Här finns en rikedom och en kraft. Ibland tänker jag ändå - jamen är det inte lite väl mycket?
Jo kanske, men det fungerar ju.
Med hjälp av en tydlighet och nyansprecision skapas en ordning som gör myllrigheten greppbar. Och i varje bild finns ett andningsutrymme; vatten som en öppnande yta - älven eller havet. Skuggspelet i flera bilder har också en sådan luftrumsskapande funktion. Jag tror det är oerhört viktigt i bildernas fysiologi och geografi.

Litografi betyder stenskrift. I sin ursprungliga form görs litografier på sten, en porös kalksten som planslipas och där bilden sedan tecknas med fet krita och tusch. En sten för varje färg i bilden. Den porösa stenen binder vatten, som i sig avvisar den feta färgen. Färgen fäster där vattnet inte är. Genom övertryck bildas ytterligare färgnyanser.

Mona Huss Walin hör till dem som arbetar med stenlitografi på detta ursprungliga sätt. Hon berättar att hon arbetar med tio-tolv, kanske upp till fjorton stenar. Jag häpnar. Det är nästan ofattbart. Varje sten kan ta uppemot en vecka.
Det måste finnas en glädje i själva detta sätt att göra bild. Mona jämför det med textil, att brodera.
Jag hör lite då och då människor som imponeras av det myckna arbetet bakom exempelvis en del textila bilder. Men arbetsmängden har ju inte i sig ett konstnärligt värde. En trög process är sällan en fördel. Däremot kan materialens och hantverkets sinnligheter ha sina egna poänger, även konstnärligt.
Denna stramhet mitt i färgflödet, dessa raffinerat nyanserade färgytor på papper är konstnärliga vinster som tillförs av det litografiska språket. Och det stämmer som hand i handske till Mona Huss Walins känsla för det dekorativa, se bara hur en marmorskivas randning förstärker ljusa skuggbildningar. Och om man inte tänkt på det förut - så snyggt det kan vara med staplade containerlådor...

Lisbet Ahnoff - (Hämeenlinna- Göteborg, augusti-september 2006)

Text i Kulturtidskriften Zenit 2003 inför utställningen på Galleri Majnabbe, Göteborg

Sin djungel av sommarblommor målar Mona Huss Walin vid stugan på Rossö utanför Strömstad.
– Det blir nästan tropiskt. Stället ligger i skydd av ett stort berg och är bördigt. Att odla är min hobby, jag blir kompis med växterna, säger hon. Egentligen är de vilda blommorna hennes favoriter.
– Men de har så kort blomningstid. Jag kan förlänga säsongen genom att pyssla lite själv.
Det skimrar av soljus och växtkraft i akvareller med motiv av kungsliljor ("de doftar så gott"), malva, magnolia som blommar i kapp med äppelträden, och praktfull blå vallmo med sin ludna stjälk.
– Den har en märklig blå färg som stöter åt turkos.
I en bild skymtar man de blåmålade trädgårdsmöblerna av trä för vila i en grönskande oas. En stor målning avbildar poetiskt det höga vita älggräset som växer på de sanka ängarna ner mot havet.
Den annalkande höststämningen målar hon en oktoberdag i ett färgstarkt stilleben med rönnbär och vildnypon i en vas och egna äpplen som hon arrangerat framför köksfönstret. Glödlampan skingrar skymningsljuset som kryper på.
Solrosor nedstoppade i en glasbunke framför fönstret fångar ögat i en bild i gryningsljuset med den lilla viken bakom och ett par rådjur som trotsat alliumlökarna. Idyllen kan nästan inte målas mer påtaglig.
– Det är väldigt romantiskt med svanarna som glider omkring i det stilla vattnet. Men det är så! När de dyker upp vill jag få med dem, säger Mona Huss Walin med ett skratt.
Det är inte bara växterna som fascinerar henne utan lika mycket livet med de små krypen runt ikring.
– Det är så roligt när humlorna kommer och rullar sig i den svarta frögömman i den röda jättevallmon, som är så vacker inuti.
De svarta sniglarna trampar hon inte på när hon är ute med hunden.
– Det är som en ängens autostrada, pekar hon på en målning med sniglar som kryper i rader fram och tillbaka.
Hon förstärker akvarellfärgen ibland med lite goauche för att få mer stuns utan att det blir täckande.
– Jag är inte renlärig akvarellist. Det är skönt med akvarell, att man kan ta med akvarellväskan ut i trädgården. Olja blir tungt.
Sina stora stadsbilder från Göteborg (Haga och Stora Hamnkanalen) och Stockholm (perspektivet från Katarinaberget över Slussen och hela stadssilhuetten med sex kyrktorn) gör hon i olja på duk med en lätt naivistisk penselföring.
Från bostaden och ateljén i Ekebäck i Göteborg har hon en betagande utsikt över hamninloppet med vindsnurrorna och ända ut till Vinga. En källa att ösa ur för en målare.
– Det är alltid fascinerande att följa, det är något nytt varje dag. Det får man lov att utnyttja, säger Mona Huss Walin.
– Jag får vara ganska snabb om jag vill följa en viss stämning, som förändras av väderleken eller solens dalande.
I ett sagobetonat textiltryck på sammet, I skogen, avbildar hon en ärggrön kragskivling med en mystisk kvinnofigur på hatten. Att hon tycker om att gå i skogen och plocka svamp har satt spår i flera av de nya målningarna och litografierna.

JAN BERGMAN

Flickan som främjar konsten

Den här okonventionella flickan som cyklar in i den svenska sommaren, glatt struntande i faror och förbud, har redan glatt många människor. Mona Huss-Walin, som liknar flickan, har målat motivet i gouache och olja och därefter spritt det i en av Konstfrämjandets mest uppskattade litografier. Hon är en självlärd målerisk berättarbegåvning, som ser överraskande och vänligt humoristiska motiv vart hon vänder sig.

Med sitt osofistikerade verklighetssinne har hon vunnit publiken långt innan hon funnit nåd inför kritiken. Man söker henne förgäves i konsthandböckerna, men så har hon också nyss fyllt trettio år och har tiden för sig. De byråkrater som sköter urvalet av konst till sjukhusen har heder av att de tidigt förstått att här möter de en konst som bör verka som en vitamininsprutning på patienterna.

I Södersjukhusets övre hall har Mona Huss-Walin skapat en kaskad av glada södersyner från hennes forna hemstad. Badet under kallvattenspumpen i vårvintervädret är ett av flera motiv, som konstnärinnan arbetat vidare på.

Nu har Mona Huss med man och barn blivit göteborgare och sökt sig nya spännande verkligheter i Lofoten och Simrishamn. I Svolvær vid Lofoten finns ett slags konstnärernas hus, ett nordiskt centrum med ateljeer och bostäder för besökande. I en litografi därifrån lär vi känna byn, fjällen skären, alltsammans sammanfattat i en rundmålning som och också rymmer cyklar, sparkstötting, barn och katt. I en lika grundlig kontrasterande litografi njuter vi av sol genom tyllgardiner i ett blommande korsvirkesbyggt Simrishamn. I djärva direkta sammanfattningar av hela miljöer och deras grundstämning är Mona Huss-Walin en värdig efterträdare till X-et.

Konstfrämjandet har spelat stor roll för spridningen av den unga konsten i Sverige. Det förmedlar en nära kontakt med alla typer av människonära konst. Den kan vara experimenterande som hos Rune Jansson, Lage Lindell eller Jörgen Fogelquist, och den kan vara föreställande på ett nytt och spännande sätt som hos Berta Hansson, Thage Nordholm, Torbjörn Zetterholm eller Mona Huss Walin. Efter många år av främlingskap börjar konsten närma sig folket.

Ur Sten Möllerströms bok Glad Konst, Bra Böckers förlag